J. Nystrom Design

Idag är det beta-släpp för Flattr som är Peter Sundes (@brokep) och Linus Olssons (@bonq) projekt som i princip är ett demokratiskt betalningssystem för material online. När Peter Sunde nämnde att han höll på med ett betalningssystem under SIME08 var det skratt i publiken och höjda ögonbryn. Idag när jag fick min beta-invite till tjänsten blev det glasklart vad Peter har haft i sikte. Som han bekriver på sin blog jobbar han för bättre rättigheter för människor, inte företag, i samhället.

Flattr enkelt förklarat:

Du betalar in en liten summa (eller stor, om din plånbok tillåter det) varje månad till ditt Flattr-konto. Den summan pengar fördelas ut till upphovsmännen till det material som du använder, uppfattar som nyttigt och tycker om. Kolla in filmen nedan så blir det glasklart.

Nyttan med Flattr

Så en enkel fråga är så klart hur kan dina pengar hittar rätt och varför behövs en så här tjänst egentligen?

Nätpublicister kan få ersättning för sitt material

Eftersom allt det material som nätpublicister/producenter av digitala verk lägger upp finns tillgänglig för alla och kan kopiera det för vidaredistribution, behövs en modell som fokuserar på erkännande och kred. Genom att alla personer Flattr:ar (jämför med engelskan flatter, smickra) de poster, video, låtar etc som dessa tycker är bra så får dessa en del av det belopp som personen har valt att sätta in på flattr-kontot. Det görs med en enkel knapptryckning på samma sätt som man Digg:ar eller Push:ar material.

Användare kan helt plötsligt ge feedback

Genom att Flatt:ra ett verk ger man feedback på att man gillar det man ser och att man vill ha er av det. Utöver det så bidrar man till producenterna till de digitala verk man gillar blir kompenserade på något sätt. Dessutom gör du det till ett fastpris (Igen: engelska Flatrate). Det handlar om enormt små summer när man tittar på vad varje individ skänker, men för att citera den otroligt charmiga introduktionsfilmen handlar det om “Många bäckar små”.

Anledningen till att folk kommer vilja Flattr:a

Det blir lätt att få hippie-vibbar när det släpps tjänster som handlar om att göra saker för den goda sakens skull. Kommer folk vara villiga att betala lite pengar för material som de annars har tillgång till? – Jag tror det. Jag tror att folk köper skivor idag för att de vill att artisten ska kunna fortsätta producera sin grymma musik. Jag tror att vi väljer att köpa pappersboken trots att e-boken redan är gratis. För att vi vill att den producenten ska fortsätta ge oss bra prylar. Det kommer helt enkelt bli färre superarproducenter och massor av microproducenter.

- Varför? För att en majoritet av webben kommer vara producenter längre fram. (Alla blir förr eller senare producenter när produktionsmedlen är gratis.)

Spaning: Flattr i framtiden

Längre framär jag ganska säker på att vi kommer få se privilegier som kommer tillsammans med att ha ett Flatt:r-konto. Privilegier som att du får ladda ner en låt eller en bok om du har ett Flattr-konto, du kommer inte vara tvungen att använda de.  Det kommer inte framdrivet av Flattr själva utan snarare från de microproducenter som kommer vara oss alla. (Eller nästan alla). Eftersom alla bidrar med material tror jag att alla kommer vilja ha möjlighetern att få sin del av kaka, om någon nu råkar gilla den ingridiens som man bidrog med. Vi kommer starta en fackförening som skyddas oss mot oss själva. Typ..

Personligen tycker jag att det här är underbart och ser fram emot hur Flattr (förhoppningsvis) kommer disruptera de ekonomiska modellerna för digitala verk.

Nakna sanningen och Boin Boing har också skrivit om Flattr. Och självklart bör ni följa Flattr’s blogg är de idag annonserade att de gick in i Beta.

Det har varit ett flertal försök att illustrera och omvandla inflytande på webben till någon form av valuta eller värde. Jonas Lejon’s tjänst Bloggvärde var en kul tjänst som bland annat mätte antal inlänkar och tyngden på dessa inlänkar för att sedan skapa ett fiktivt värde på din bloggen.

Under Techcrunch Top50 dök tjänsten Whuffie upp som ett exempel på seriöst försök att skapa en valuta baserad på personer och företags inflytande online. Organisationen är ideell och inspirerad av Creative Commons.
Genom att mäta aktiviteten på sociala nätverk, såsom Twitter och Facebook, i form av Retweets, Like’, omnämnade och kommentarer skapas ett värde som blir din “månadslön”. I mitt fall sitter jag på blygsamma 75 Wuffies per månad.

Spendera Wuffies?

Jättekul med ytterligare en tjänst som omvandlar stats till en valuta, men det blir först intressant när man kan börja omsätta den valutan. Eftersom jag tror att pengar mår bra av omsättning vill jag så klart prova att spendera lite av mitt surt förvärvade (nåja..) sociala kapital. Jag bestämmer mig att offerera (jo det kan man även göra på Wuffie) @thejennie och be henne retweeta den här posten för 5 WHF. – Vad kan vara bättre än att få ännu mer socialt inflytande?

Då lagras offerten som en request som man kan tacka ja eller nej till.

Man kan också spendera genom att “twittra” över Wuffies till någon. Då twittrar man bara “WHF [antal Wuffies man vill ge bort] to @username”. Då ger man bort sina Whuffies direkt utan några krav.

Kommer vi betala hyran med Wuffies?

Njaa… Vete fasen varför jag inte känner att Whuffies är 100%. Jag kan förstå att företag skulle vilja betala twittrare i wuffies för att retweeta erbjudanden och liknande förhållanden som handlar om att sprida information. Däremot undrar jag vilka som skulle vara intresserade av att “köpa” Whuffies och vad de skulle vilja ha dem till. Jag tror inte att wuffies har potential att bli en parallell variant till monetära valutor. Däremot kan det bli ett bra verktyg för att jobba med PR.

Köpa musik för Whuffies?

- Troligt. Kan helt klart se att artister skulle vara intresserad av att dela sin musik till personer med inflytande eftersom de är potentiella seeders.

Prova på nya tjänster?

- Absolut. Betala i Wuffies kan helt klart bli den nya inviten.

Bjuda på dessert mot Whuffies?

- Varför inte? Resturanger som vill få ett namn på kartan kanske kunde bjuda på något om personer ger bort Whuffies och geotaggar stället. (Skulle nog funka bra utan Whuffies, men jag tror att alla tycker det är roligare om man verkligen “byter” något.)

Kommer det bli en hit?

Kanske, kanske inte. Whuffie känns inte 100% när det kommer till hur den mäter inflytande och det är fortfarande lite svårt att greppa poängen med det. Känslan av Vad får jag för det? dröjer sig kvar. Å andra sidan så det inte alltid de bästa tjänsterna som klarar sig.

Jag tror att Whuffie kan bli lite som Gowalla ett tag framöver. Kul och lekfullt. Och med lite tur, användbart.

Kolla ditt Wuffie-konto:

Gå in på whf.me + ditt twitternamn

Ge mig lite WUFFI€$!

• Klicka här för att ge mig en Wuffie via Twitter
• Klicka här för att ge mig 10 Wuffies via Twitter
• Klicka här för att ge mig 100 Wuffies via Twitter

UPDATE:
Frågan är vad skivbolagen och de nya tjänsterna ska göra med alla Wuffies de får in när de tillåter att folk handlar med den sociala valutan?

Det händer mycket i alla branscher tack vare all ny teknik som poppar upp. De som inte har förnyat sig särskilt mycket är tidnings och förlagsbranschen. Men det kanske det blir ändring på snart.

Författaren och journalisten Daniel Åberg vågar avvika från ett gäng upptrampade vägar när han släpper sin nya bok “Vi har redan sag hej då“.

Helt enligt Myspace-generationens logik väljer han att ge ut boken själv, vilket innebär att han gör allt från redigering, korr, omslagsdesign och marknadsföring. I en intervju på  Svensk Bokhandel beskriver han anledningarna till varför han valde att ge ut boken på sitt egna förlag Sockerförlaget, istället för förlaget som gav ut hans debutroman.

Anledningarna är må många, så som att men som debuterande författare är mer intresserad av att nå en större mängd läsare än att tjäna så mycket som möjligt. Framförallt finns det en rejäl poäng med att ha full kontroll över utgivningsprocessen som Daniel uttnyttjar (vilket han dessutom gör med bravör). Bland annat kommer boken att ges ut som E-bok utan kopieringskydd som gör att den kommer att kunna läsas på alla typer av läsplattor.

Dessutom tar Daniel vid där Chris Andersson lämnade gratis-staffetpinnen förra året; han ger även ut den som gratis ljudbok som kommer finnas tillgänglig från hans site och via fildelningssnätverk. En suverän idé eftersom torrent-tekniken kan behöva nämnas i fler sammanhang än i rättegångar och det är viktigt om vi ska börja nya mer effektiva sätta att distrubuera innehåll.

Men det bästa: Boken kommer ges ut Print on Demand eller POD. Förlagsindustrin ofta beskylls för att vara en miljöbov eftersom upplagorna ibland blir förstora och ett stort gäng böcker åker till papperstuggen, men nu har tekniken hunnit ikapp mäsnklighetens nyckfulla smak.

De första 150 böckerna kommer gå ut som recensions ex, samt till vänner och bekanta och hela arbetet med att ge ut boken kommer Daniel dela med sig av på sin blogg.

Grymt kul och riktigt spännande

Vi körde ännu ett suveränt Web Crunch med Johanna Ögren i soffan, som bland annat ligger bakom bloggar som Bokhora och Lilla Gumman. Kul 80 minuters sändning som fick en och annan törn eller två av demo demonen, men det var inget som stoppades oss.

Björn stod bakom ett gäng suveräna inslag, Mattias fick än en gång blända oss med magiska citat och Johanna gav oss inträde i BUS-bloggarnas värld detta femte avsnitt som nu följs av två veckors uppehåll. Sen kommer vi tillbaka. Med full kraft.

Agenda SSWCrunch S01E05:

OpenID och Facebook Connect

Chris Messina, som bland annat ligger bakom OpenId, bloggar på factoryjoe.com och satt i SSWCrunch soffan i fredags då han hälsade på under Blustrets fredagsöl. Jag tog upp den obekväma frågan om OpenId har någon framtid när Facebook Connect ( bra  förklarat i det här Minparkinlägget) har poppat upp som den nya dörrvakten till de digitala inneställena.

Chris menade att OpenId stod för den öppna webben till skillnaden Facebooks aningen mer stängda lösning. Under söndagens sändning tyckte vi i soffan att ingen tjänst än de som använder den och Facebook har en ganska omfattande användarskara. Endast en av fyra i soffan (jag), använde sig av OpenId.

Daniel Erkstam som hade bjudit in Chris poängterade efter sändningen (kanske rentav under, har inte hunnit kolla chatten) att vi i SSWCrunch-soffan blev lika ägda som alla på Mindtrek-konferensen.

Chris frågade där publiken hur många som har ett OpenID och typ fem pers räckte upp handen. Men grejen är den att Chris och de andra “sålt” in sin lösning rätt så bra (“sålt” är väl eg. fel ord för nåt som inte kostar utan bara skall anammas). Och han slängde upp en slide med några exempel på tjänster som använder OpenID-tekniken för sin inloggning: Google, MySpace, Yahoo, Wordpress och AOL. Sedan frågade han igen och fick en hel del fler händer i luften. Hur många i dagens SSWCrunch-soffa har inloggning i någon av ovanstående tjänster? Fyra av fyra skulle jag tro.

Och självklart har Daniel rätt. Alla i soffan använder de tjänsterna. Det finns dock en grej som fortfarande ger FBC ett rejält övertag; Att Facebook-knappen är ganska mycket mer lockande än OpenId-knappen eftersom det fortfarande inte är någon som har en susning om vad OpenId är, vilket även togs upp i Chris Keynote.

Lite kul kuriosa: Chris Messina medverkar även på thesocialweb.tv som är webbshow som helt klart är värd att kolla in.

Realtime ORLY?:

Annika Lidne berättar lite om Disruptive Media. Om vad, samt vilka vi kommer se under konferensen.

BUS-bloggarna och Blog Awards

Johanna hade varit på Blog Awards som arrangeras av Veckorevyn tillsammans med bloggkollegan Karin Adelsköld eftersom Lilla Guman var nominerade i kategorin “Mest originella blogg”. Vinsten togs dock hem av Foki.

Kortfattat om diskussionen i soffan: Microbloggande var inte alls lika utbrett bland de yngre bloggarna och Johanna var inte den enda som hade en vit kväll eftersom hälften av de inbjudna var under 18 år.  Johanna outar att hon är gravid och jag outar att jag har Kissie i min RSS.

BUS-bloggarna (de använder ju egentligen inte brun-utan-sol. Det är solarie som är heligheten).

De skriver inte riktigt om mode, de har blont hår och är i princip ett destillat av flamebait. Vi tittar på kartan över Brun-utan-sol-bloggarnas märkliga landskap och vad har de egentligen för förhållande med varandra?

• Kissie, vinnare av kaxigaste bloggen på Blog Awards.
• Dessie, som härmar Kissie, eller var det tvärtom?
• Amir, gaybloggen som på något sätt syr ihop lapptäcket genom att figurera med alla busbloggare på foton (med plutande mun och en alkoläsk i handen.)
• Paow. Har hängt med Kissie, fast ser ut som Dessie och är eller har varit kompis med henne. Nu har hon bytt från sin blogg.se-blogg till Wordpress. (Anledningarna är förmodligen flera, Johanna misstänkte att det kunde ha med att hon hade blivit avstängd så många gånger från blogg.se)
  
• Behind Scenes. KLICK fast på bloggiska. Vem står bakom och varför sitter hon på Kissies oredigerade foton? (Konspirationsteorierna blomstrar från min sida, men Johanna bedyrar att bus-bloggaranas rivalitet är för stor för att de ska samarbeta ihop en pr-blogg till sig själva.)

Att beröra i en kall värld.

Gitta intervjuar Jessica om vantar som funkar med Iphonen.

1800-talskunskap för alla webentrepreneurer.

Mattias är lika klipsk som kryptisk och ger oss en radda med citat.

@plindberg berättar om GTD

Getting things done har blivit det bästa sättet att kunna hålla farten i vår supersnabba bransch. Peter Lindberg, aka plinberg ger oss en intro i David Allen system GTD och Björn visar hans nyinköpt och inporterade plånbok som är specialanpassad för detta system. (Plånboken har ett block och en penna i sig, that’s it.)

@nikke snabb demar Twitter list:s

Nikke Lindqvist ger oss en inblick i Twitter List som enklast kan beskrivas som en spotify lista av twitterprofiler. Som tweetdeck fast du kan dela med dig, helt enkelt. Ni kan kolla in min Sweet Sunday Web Crunch-lista.

Stort tack!

Vi, Björn, jag och Mattias vill tacka för 5 suveränt roliga avsnitt och hoppas att ni kommer och kollar den 8:e november då vi kickar igång igen efter vårt tvåveckors uppehåll. Då; med ny site, roliga gäster och ännu mer godis från webbvärlden.

Som vanligt kan du se chat och kommentarer på avsnittets bambuser-sida.

Nu är jag på TEDx Stockholm. som är en självständig lokal variant av TED som är ett självständigt arrangemang.

Henrik Ahlén på:ar på scenen och talarlistan inkluderar bland annat Hans Rosling, proffessor i hälsa på Karolinska intitutet,  Kristina Höök, proffessor i Mobile Life Centre i Kista, och Alexander Lervik, en av Sveriges mest erkända interiörsdesigners.

Nytt för i år TED:s site är att alla Talks är textade på på 55 språk. Otroligt imponerande.

Nu ska jag lyssna och kommer med några updates under eftermiddagen.

UPDATE:

- Ni måste googla TEDx Kibera. Det gör mig verkligen inspirerad.

Jag har knappt hunnit med att berätta om Disruptive Media i fredags förra veckan, innan det var dags att hoppa på nästa tunga Sociala Media gathering, Debate On!

Alla twittrar, men borde företagen låta bli att sätta snabel-a framför sina namn?

Upp först i denna sprakande debatt tar Brit Stakston och Nikke Lindqvist och reder ut ämnet “Bör företag blogga?” en gång för alla. Moderator är Henrik Ahlén som står bakom projektet tillsammans Tomas Seo (Phorecast) och Christina Jeurling.

Lysande kul, beta och avspänt om Sociala Medier. Redan nu efter 20 minuter vet jag att Debate On alltid kommer ha en plats i min kalender.

Den gamla bilden av att det digitala och det analoga livet är åtskillda börjar tack och lov blekna. Vi är alla samma personer oavsett vilket medie vi figurerar i. Vissa finner det ena mediet bättre än det andra, men trenden går mot att vi värderar de båda världarna lika. Nätkompisar = Kompisar, alltså.

Nu är det dags för nästa steg. Vi behöver broar mellan den analoga och digitala världen så att de kan inegreras i varandra och att informationen kan flöda fritt mellan dem. Ett steg för att föra ihop det analoga och digitala är att utforma fysiska manifestationer av digitala ting, vilket Björn Jeffery berörde i samband med sin föreläsning på APG. Under ett TED visade David Merill upp Siftable som ett utmärkt exempel på hur teknik kan göras mer konkret.

För networking har Pokens, en form av digitalt visitkort dykt upp. Den tillåter dess användare att utbyta digitala profiler, så att man senare kan mötas upp på någon tjänst där båda finns. TheJennie har kört ett upprop kring Pokens och jag har såklart hoppat på.

Men vi behöver mer. Företaget Violet lanserade Nabaztags för någo år sen, som är ett intelligent förmål i form av en liten kanin, som via wifi och bluetooth kommunicerar med olika tjänster, andra intelligenta föremål och kan ge dig värdefull information utan att du ska behöva koppla upp dig.

Du kan till exempel få din mail och rss-feeds upplästa, kunna ta emot och skicka voicemail till vänner eller rentav interagera med andra genom att röra öronen på den.

Utöver Nabaztag:tag, finns även digitala frimärken , Zstamps, som man kan applicera på vardagsföreål för att tilldela dem digitala egenskaper, vilken man därefter kan aktivera med en mir:ror, som sin tus launchar olika applikationer på ens dator.

Personligen älskar jag idéen om att göra internet mer fysiskt och vardagligt, men jag är fortfarande lite besviken på att Violet inte har varit särskilt kreativa när de ska beskriva vad deras produkter ska vara bra för. Det krävs mer än att den ska var söt och kunna göra roliga saker innan jag lägger €150 på avancerad, men dåligt förpackad teknik.

Ambient devices är ett annat företag som jobbar med intelligenta objekt, men har fokuserat på en lite mer stilfull inriktning. Deras Ambient Orb, illustrerar kursutveklingen på börsen, luftföroreningar eller vädret genom att skifta färg. Kul, smakfullt och ger mig lite av den känslan jag får av att titta på sci-fi.
— Tänk när, inte tänk om.

Nätet har växt klart i sin kokong. Det är dags för det att kliva ut i den fysiska verkligheten för att blomma ut i sin fulla potential. Vi får se vad nästa fysiska manifestation av digitala tjänster blir.

Just nu är det rättegång mot de som ligger bakom The Pirate Bay och jag har följt förhandligarna via SVT:s stream.

I en värld av IPRED, FRA och okunniga myndighetspersoner känns det ändå väldigt värmande att SVT tar steget och använder tekniken till något gott, medan de samtidigt visar bevis på att var den neutrala part som vi alltid fått höra att de är. Kanske har redan resultatet av min kompis Johannas digitala strategi smittat av sig på Public Service-jätten.

Den här händelsen är viktig i två bemärkelser. Dels är praxisskapande, dels tvingar den två segregerade världar att mötas och syftar jag på de som inte velat/behövt/kunnat ta till sig ny teknik och de som är uppfödda med det. (Jag orkar knappt ta ordet digital natives i min mun, eftersom många talar om dem utan att förstå varför det är viktigt att särskilja dem från imigrants.)

Men det finns framför allt en till viktig aspekt. Rättegången är folkbildande. Folk tvingas förstå att att länka till innehåll, inte är detsamma som att hosta det. Och det är en viktig skillnad. Just nu.

Om man inte har förstått Torrent-tekniken och varför fallet är så pass komplext bör läsa den här artikeln som ger oss en riktigt bra inblick i vilka parter som ingår i vår tids mest praktiska teknik för delning av innehåll.

Utöver de tekniska delarna finns även aspekten av informationens innersta natur. Steal This Film har gjort en Rättegångsversion som borde visas i grundskolan, på UR och framförallt i Riksdagen. Den beskriver dynamiken på nätet och varför vi måste våga gå vidare nu. Precis som vi alltid har gjort.

Samtidigt som rättegången pågår har Isobel skrivit riktigt bra om hur Våra digitala liv är hotade och knyter an till IPRED och FRA. Alla måste förr eller senare förstå. Vi kan inte klampa tillbaka i fotspåren. Vi måste gå vidare och lita på att vi kan med hjälp av samarbete kan få en bättre värld med nya modeller och lagar.

Bild: Chaouki

Just nu är det dålig framkomlighet eftersom Jaiku har havererat. Många försöker ta sig fram via en tråd, men eftersom den är hårt traffikerad bör man nog prova alternativa vägar. Det här är inget nytt problem och visar bara hur viktigt det är att sköta underhåll, så att trafikanter hamnar i tunga köer som bara utmynnar i frustration.Det är intressant vad som händer i kriser. Det handlar visserligen inte om att folk dör och egendom förstörs nu, men den vardagliga ordningen blir faktiskt satt ur spel när jaiku inte fungerar som den ska. Många har klagat och funderat på att flytta till en ny tjänst, men av någon anledning hänger alla kvar. Bästa tjänst vinner inte alltid, utan snarare den med mest engagerade användare.

Hemligheten med sociala siter

Så varför gör inte hela bloggosfären och 2.0-Sverige en gemensam flytt? Diskussionen har funnits och ett litet skak blev det i varje fall när bloggy släpptes, men trots det verkar alla var beslutsamma att stanna på jaiku, trots Friendfeed och Brightkite har både intressantare funktionalitet och stabilitet. Helst av allt vill jag att alla ska flytta till Brightkite, eftersom jag tror att det är den bästa bryggan mellan den digitala världen och den analoga.

En trasig social plattform är mer intressant än en hel

Men tillbaka till kaoset! Det är ju faktiskt det som är intressant. Igår slutade nämligen jaiku släppa in nya poster, men någon kom på att man kunde kommunicera genom kommentarer. Man använde det som en nödkanal tills man upprättade ett ny på friendfeed och meddelade det i “nöd-jaikutråden”. Hela det här visar på hur användarna nyttjar sin kreativitet för att nå fram.

Men trots att det är lite rörigt får jag en mysig känsla i kroppen när jag ser hur alla samarbetar för att kunna umgås. Karin Adelsköld uttryckte känslan väldigt bra:

“Det känns som vi kommit närmare varandra under dagen ändå. Lite som ett strömavbrott. Vi får tända ljus och kura ihop oss i samma lilla tråd.”

Det börjar bli en allt mer intressant trend kring hur artister väljer att släppa sin musik nuförtiden. I med att tjänster som Spotify, LastFm och Deezer har blivit etablerade och framförallt accepterade tjänster, börjar alla artister med självbevarelse drift att använda nya sätt att nå ut med sin musik.

Men det är ju inte bara en fråga kring distrubition. Att ha sin musik köpbar på Itunes eller samarbeta med någon av ovan nämda tjänster gör ju bara att din musik tillgänglig. Den bör ju även marknadsföras, vilket den i viss mån görs på LastFM, eftersom den rekommenderar nya artister som påminner om det du redan gillar. Lite som att Amazon tipsar dig om produkter som du statistiskt sett borde tycka om.

Ett sätt är att låta din musik vara med på ett flertal av alla de podcasts som finns tillgängliga. Ett annat är att hitta siter som du kan samarbeta med som promatar din musik.

Ironiskt nog har den site som fått mest kritik av musikindustrin blivit en populär platserna att släppa musik på, The Piratebay. Artister som har valt att göra sina släpp där hittills är Familjen, Timbuktu och nu senast Far och Son, med låten PANIK.

Tjänar de några pengar på att släppa där?

- Nej. Men det finns en trend som tydligt talar för att musik som produkt förväntas vara gratis av de internetvana generationerna. Däremot är köpintresset för koncerer, mobilsignaler och andra merchandise väldigt stort hos dem.

Jag tycker det är en spännande utveckling och ser helt klart en marknad för digitala managers. Det blir spännande att se vilka artister som följer med tåget och framförallt vart det leder.

Far och son -PANIK